Pojken

Pojken sitter blek i bänken
stel och sluten, tyst och trumpen
händerna med spända knogar
ögonparets svarta solar
mot det tomma vita pappret.


Tiden tickar, tiden svider
läraren vandrar vanda vägar
fram - tillbaka, fram tillbaka
över nötta klassrumsgolvet
suckar lite, vänder åter.


Sedan samlas alla papper
skrivningen är äntligen över
uppgift läggs till annan uppgift
pennor faller, fötter skrapar
prassel, skrammel, lättnadssuckar.


Bara Pojken sitter stilla
lika stel och lika sluten
utan svar på några frågor
pappret lika vitt som förut;
tomma rader rakt igenom.


Klockan ringer ut till rast
alla rusar raskt till dörren
springer skrattande mot gården
prat och skrik i korridoren;
läraren följer långsamt efter.


Bara Pojken rör sig inte
sitter ännu kvar i bänken
sitter ännu kvar i rummet;
tystnad, tommhet, doft av kritdamm.


Pojken vänder sig från bänken
Pojken böjer sig mot golvet
knyter skorna, hårt och häftigt
hasar sig upp från stolen


tar sin väska, sina kläder
ångrar sig och lämnar väskan;
vandrar ensam emot porten
lika ensam ut på gatan.


för att aldrig återvända
aldrig mer gå till skolan.


Skriven av Siv Widerberg
Vald av Frida Sennerstam

SvaraRadera

Främlingen

Det är inte sant att friheten
aldrig kan dö.
Alltför många människor har sett
frihetén dö.
De vet, ty de har gråtit.
Och deras tårar har frusit
till hagelkorn.

Prata alltså inte idealistisk skit.
Du som andra kan få följa friheten
till graven.

Efteråt möter du en främling
på vägen.
pröva hans blick.
se långt in i hans ögon.

Av: Birger Norman

Vald av: Marielle

Minne

Stilla vill jag tacka mitt öde:
adrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig -
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig -
det gudarna give.


Skriven av: Karin Boye

Vald av: Veronica Löfvendahl

Sorg och glädje

Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena
än den andra ensam.
Sen den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
ty min sorg är sällhet
och min glädje vemod.


Skriven av: Johan Ludvig Runeberg
Vald av: Erika Fredriksson

Stilgrepp

Besjäling:”så löser solen sitt blonda hår”
”Träskor: de står vid dörren och skäller”

Liknelse/metafor: ” min älskling du är som en ros”

Motsats/kontrast: ”Jag hade tänkt dig blond
Och lång över allt förstånd
Och så kommer du dock
Mörk och kortväxt och tjock”

Anafor - upprepning med variation: ”Allt är ömhet, allt är smekt av händer
allt är nära, allt är långt ifrån"

Onomatopoetiska/ljudhärmande ord: ”porland, sorlande, kluckande”

Nyord: ord du hittar på själv eller sätter ihop av gamla”…vattenglädje”

Tretal: ”Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alliteration- bokstavsrim: det värsta i världen
Är att växa så stor

uppgift 2.

Välj två dikter du tycker om bland de dikter dina klasskamrater valt. Din uppgift är att kommentera dessa. I din kommentar kan du skriva något om vad du fastnat för i dikten och hur du tolkar den. Du ska också kommentera diktens språk. Här kan du ta hjälp av de stilgrepp jag gått igenom och som du hittar som en egen rubrik i bloggen.

Siktar du på högre betyg än G ska du också koppla dikten till en modern låttext.Finns det någon text som tar upp samma tema? Vem har skrivit låttexten? Citera gärna rader från sången och visa hur de hänger ihop med dikten du kommenterar.

Pojken

Pojken sitter blek i bänken
stel och sluten, tyst och trumpen
händerna med spända knogar
ögonparets svarta solar
mot det tomma vita pappret.

Tiden tickar, tiden svinner
lärarn vandrar vanda vägar
fram-tillbaka, fram-tillbaka
över nötta klassrumsgolvet
suckar lite, vänder åter.

Sedan samlas alla papper
skrivningen är äntligen över
uppgift läggs till en annan uppgift
pennor faller, fötter skrapar
prassel, skrammel, lättnadssuckar.

Bara pojken sitter stilla
lika stel och lika sluten
utan svar på några frågor
pappret lika vitt som förut
tomma rader rakt igenom.

Klockan ringer ut till rasten
alla rusar raskt till dörren
springer skrattande mot gården
prat och skrik i korridoren;
läraren följer långsamt efter.

Bara pojken rör sig inte
sitter ännu kvar i bänken
sitter ännu kvar i rummet;
tystnad, tomhet, doft av kritdamm.

Pojken vänder sig från bänken
pojken böjer sig mot golvet
knyter skorna, hårt och häftigt
hasar sig så upp från stolen

tar sin väska, sina kläder
ångrar sig, och lämnar väskan;
vandrar ensam genom porten
lika ensam ut på gatan 

för att aldrig återvända 
aldrig mera gå till skolan.

Av: Siw Widerberg
Vald av: Helen Andersson