Egen Sonja Åkesson

En vanlig dag!
jag är en glad
gudde från göteborg,
i en Norsk kropp.
Klipp ut och jämför oss.
Vi har en komplicerad
kärleksrelation.
jag vill tro att vår
gemensamma kassa
förvaltas på ett klokt sätt.
Alla var där
som ville vara där.

av: Marielle

Ett udda liv

En hård kropp
En hård själ
Ett hårt hjärta
Som lätt går sönder.

Stora frusna ben
Stora frusna armar
Sakta rör sig långsamt

Ingen kan prata
Inga tårar kan falla
Inga känslor finns

Get your head in the game

Get your head in the game  

Redo för avspark, fokusera

Står vid startlinjen, fokusera

Klar för tekning, fokusera

Adrenalinet pumpar, kraften ökar

In med bollen

In med pucken

Glid med skidan in i mål

Fokusera, fokusera

En bruten stav, blodsmak, fokusera

En kapning, fansen skriker, fokusera

En tackling, domaren blåser, fokusera

1:a plats, yes!

Mål, jippi!

En solklar seger, fy vad gött!

Fokusera, fokusera, fokusera om och om och om igen.

Av: Frida Sennerstam

anonym dikt falken albrektssons brudrov

svennen haver en jungfru kär,
av huggen och allt sitt sinne,
han tänker på henne både dag och natt,
Evarest han henne skall finne.
Där hon ville själv vara min.

"jungfrun haver sig en annan trolovat,
det gör mitt hjärta stor kvida,
ty lägger jag sadel på gångare grå
Till henne dock lyster mig rida.

ungersven rider sig till muren,
där väktaren inne ståndar,
han hälsade honom så blidelig,
han talade det bästa han kunde:

"dig giver jag min kappa blå,
fodrad med sabbelskinne,
om du vill bära min bud idag
För fruer och jungfrun här inne.

"du behåll nu själv din kappa blå
fodrad med sabbelskinne,
väl vill jag bära din bud idag
För fruer och jungfrun här inne.

”väktaren går i stugone in,
han staddes för brede bord,
så snäll var han i tungone,
så väl förer han sin ord:

"här håller en ungersven för vår port,
hans hästar äre apellegrå,
och var den hovman han haver med sig,
De hava blankt harnesk uppå.

här håller en ungersven för vår port,
krist råde allt vad han menar,
han vill have sin jungfru här ut
i guld och ädle stenar."

då svarade den stolts jungfru,
i bänken där hon satt:
"det är väll falken Albrektsson,
Han haver mig länge trått.

i tagen av mig mitt huvudgull
i viven mitt änne,
är det den sven som mig haver kär,
Att han mig icke känner.

in kom falken Albrektsson,
gullringar hadde han om händer:
"herre gud singe dina ögon tu,
Så gladelig jag dem känner.

”han tog ock den stolts jungfru,
han lyfte henne på gångaren grå,
och så rede de till Norge hän,
Så lustig vore de båda två.

det var ock den lille smådräng,
han gav sig ingen vila,
Han rider den korta sommarnat väl femton välske milar.

Var inte rädd för mörket

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.


Skriven av: Erik Blomberg
Vald av: Emelie

egen sonja åkesson

Gomorron!
Stora som små,
Jorden är av ljus,
Gjord för att tänka framåt.
Största dumheten
Ta inte risken att färdas.
”If we can’t see any stars at night we’ll sit and watch the traffic lights.”
Sa en vis man.
Man måste väll få ha en lite tur
För att se en liten stjärna?
Min stjärna är dubbelt så stor
Mitt barn.

Se blomman! På smaragdegrunden
hon blänker, oskuldsfull och skär,
en själ i stoftets kedjor bunden,
och Psyches morgondröm hon är.

Om solens rika tempelsalar,
om glänsande kerubers sång
hon drömmer i materiens dalar
i tusenårig dvalas tvång.

Dock svävar även för dess sinne
en dunkel hågkomst av dess fall,
och kronan sviktar, tung av minne,
utöver bäckarnes kristall.

Och blygselns rosenfärga målar
den jungfruliga kindens vår,
och ur det späda ögat strålar
mot dagens strimma ångrens tår.

Gråt, sköna blomma! Så allena
du älskad blir av ljusets Gud.
Gråt, sköna blomma! Tårar rena
var fallen själ till ljusets brud.

Än är du lycklig. Milt dig skonar
än för sitt eldprov frestelsen.
Gestalten än ditt liv försonar,
och medvetslös är skönheten.

Snart skall du vakna ur din dvala,
snart dig på ökenfärden ge,
där inga fläktar dig hugsvala,
där inga syskonsjälar le.

I drakars boning skall du fästa
det lätta vandringstältet då.
I lejonkulor skall du gästa,
med leoparder skall du gå.

Tills maktlös du omsider hinner
den höge Demiurgens borg.
Ett brokigt sällskap där du finner
av sminkad fasa, kransad sorg.

Ett moriskt glänsande Alhambra
den stolta kungaborgen är.
I valvet sväva moln av ambra,
och guldet tak och väggar klär.

Kvicksilvrets forsande kaskader
tas där i jaspisbäcken mot,
och under skinande arkader
bär yppig mosaik din fot.

Här tronar sonen av den häxa,
o arma, som förtrollat dig.
I bergens natt hans ådror växa -
järnmänniska han kallar sig.

O, vänd ditt öga från sultanen,
hans dräkt är som en morgon klar.
Tolv stjärnor glimma i turbanen,
sju kungar dra hans segerchar.

Fem blomstrande furstinnor glänsa
omkring hans rika baldakin
och honom leende kredensa
i pärlsatt guld astraliskt vin.

I rosengården hasta neder,
klart skimrar i violers krans,
omhägnad av en väldig ceder,
en källa där med azurglans.

Betraktelse hon kallad bliver.
Förtrolig som en barndomsvän
hon ur sitt blåa sköte giver
din bild och himlarnes igen.

Din forna skönhet där betrakta,
i vissna rosor nu förbytt.
Rys för de härar som dig vakta,
begråt eonerna, som flytt!

Från minnets näktergal din saga
här mystiskt återljuda hör,
och lär av bönens duva klaga
uppå det språk, som himlen rör.

Av Erik Johan Stagnelius

Från, Fia

HEMLÖS

”Att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta sen,
och finna att man glömt vad sanningen är,
och tycka man är gjord av bara lögn,
och vämjas vid sig själv och hata sig –
ja det är lätt, ja det är ganska lätt.
Sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
Ty glädjen är det enklaste av allt.


Men den, som söker sig ett hem för sig,
Får inte tro, att det finns var som helst –
Han måste vandra hemlös någon tid;
Och den som är lögn och vill bli frisk,
Han måste hata sig, till det han kan
Av sanningen, som de andra få till skänks.
Vad är det värt att sörja så för det?
Vänta, mitt hjärta, och ha tålamod!


Av Karin Boye

Sonja Åkesson

Förra lektionen arbetade vi med Sonja Åkessons dikter. Vi bekantade oss med Åkej,Ja tack, Lever romantiken? samt Hon och Han.
Din uppgift är att skriva en egen dikt, inspirerade av Åkessons. Välj mellan A och B, eller gör en kombination:
a. Se hur Sonja upprepar och varierar en fras eller ett ord- Hitta en egen fras som du arbetar utifrån i din dikt.
b. Hitta meningar och fraser ur tidningsmaterialet som du finner intressanta, fräcka, eller välformulerade. Bygg en dikt kring dessa!