svennen haver en jungfru kär,
av huggen och allt sitt sinne,
han tänker på henne både dag och natt,
Evarest han henne skall finne.
Där hon ville själv vara min.
"jungfrun haver sig en annan trolovat,
det gör mitt hjärta stor kvida,
ty lägger jag sadel på gångare grå
Till henne dock lyster mig rida.
ungersven rider sig till muren,
där väktaren inne ståndar,
han hälsade honom så blidelig,
han talade det bästa han kunde:
"dig giver jag min kappa blå,
fodrad med sabbelskinne,
om du vill bära min bud idag
För fruer och jungfrun här inne.
"du behåll nu själv din kappa blå
fodrad med sabbelskinne,
väl vill jag bära din bud idag
För fruer och jungfrun här inne.
”väktaren går i stugone in,
han staddes för brede bord,
så snäll var han i tungone,
så väl förer han sin ord:
"här håller en ungersven för vår port,
hans hästar äre apellegrå,
och var den hovman han haver med sig,
De hava blankt harnesk uppå.
här håller en ungersven för vår port,
krist råde allt vad han menar,
han vill have sin jungfru här ut
i guld och ädle stenar."
då svarade den stolts jungfru,
i bänken där hon satt:
"det är väll falken Albrektsson,
Han haver mig länge trått.
i tagen av mig mitt huvudgull
i viven mitt änne,
är det den sven som mig haver kär,
Att han mig icke känner.
in kom falken Albrektsson,
gullringar hadde han om händer:
"herre gud singe dina ögon tu,
Så gladelig jag dem känner.
”han tog ock den stolts jungfru,
han lyfte henne på gångaren grå,
och så rede de till Norge hän,
Så lustig vore de båda två.
det var ock den lille smådräng,
han gav sig ingen vila,
Han rider den korta sommarnat väl femton välske milar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar